Gottfried Schallter (1902-1932) skriver en dikt som är kraftfull och rik på vitalitet, stort komponerad men samtidigt väl sammanhållen. Han ropar ut sin skräck men hans rop artikuleras med konstnärlig känsla och behärskning. Det är sådant som lyfter skriket till konst.

Ur ”Svart och vitt”

I min tystnad har jag bevarat ett ansikte

med ögon som kastar vita skuggor över mina svarta landskap.

Skuggornas former är enkla som ensamhetens.

Det finns en djup sorg som översvämmar organismerna,

ett ljus som ger kärlekens möjligheter åt mörkret.

Under snön rinner ännu sparsamt blodet,

svagt sorlande, en melodi som krymper och blir aska.

I min tystnad har jag gömt ett ansikte,

i min tystnad med statyer som ser på mig med hundra ögon.

Jag har gömt ett ansikte som är en himmel utan musik.

Ett ansikte utan historia!

Men mellan orden stiger dammet.

Dold är tanken som slingrar sig genom ådrorna,

dold för blickar och stegar och höga torn.

*

Här stannar jag min människa och stiger av,

här vid torget med sin gråa rök av duvor.

Tystnaden fjädrar under mina fötter

och ljudlösheten får dig att vända dig om.

Små fåglar flaxar ut ur dina ögon

och trär upp mitt hjärta på en tråd av längtan.

Mitt i söndagens tystnad, då tvånget att vila

sätter våra enkla leenden i rörelse.

Du reser dig från din stol i havet

med händerna droppande av musslor och is.

Någonstans långt borta gäspar solen

morgonhungrigt och slukar brottsjöarna.

Som en pir lägger jag min arm över vattnet

och lyfter upp din våg bland träden.

Vinden från ditt hår sätter liv i molnen och

äntligen: ur din mun strömmar flyggfåglarna ut.

Du sätter dig på stranden med benen dinglande i rymden,

sakta rullar jag jorden in i din grotta.

Jag drömmer om natten där inne, en natt

med tusen ljusa, förklarade dagar.

OKÄNDA POETER

ENGELSKA, FRANSKA OCH TYSKA POETER 

FRÅN 

BÖRJAN AV FÖRRA SEKLET

Urval, översättning och biografier: BERTIL PETTERSSON

Michael Dowen  (1900-1929) har, som varje betydande poet, en alldeles egen röst. Han är alltid upptagen med att i vardagens språk ge form och uttryck åt ovanliga upplevelser, att visa fram det mirakulösa mitt i vardagen. Men utsökt behärskning lyckas han demonstrera sprickorna i tillvaron. Han diktning är tät och mycket övertygande.

TORNET

Snön som ljudlöst faller har bara att vänta.

Ett torn kan resas en morgon av en tanke, en blick

och snön har bara att vänta.

Strax blir allt till vatten,

tanken, blicken.

Ensamheten har sitt hus som den aldrig lämnar.

Snigeln har horn för att för att vädra in längtan.

Människan har berg att bestiga och flaggor att hissa

på de högsta topparna.

Tyst ligger snön som ett revat segel

och väntar rösterna från fjärran.

Och de hörs redan.

Det är bergsbestigaren som sakta faller ut i rymden.

Där är ljuset från stjärnan som söker gripa honom.

Där är natten och dagen och snön som väntar.

Strax blir allt till vatten i denna värld.

Det enda torn är vinden.

UPPGÖRELSE

Tystnaden blev ett med lyssnandet.

Vid förnimmelsens gräns låg jag naken

men levande,

i det glasklara havet utan skuggor,

levande.

Fri som den första människan,

tidlös som den första människan

låg jag naken i ett moln av vetskap.

Lyssnandet blev ett med tystnaden.

En dröm hade tagit ifrån mig det jag ägde.

Jag vaknade och var ensam med solen.

Där fanns en likhet mellan slätterna nedanför.

Där fanns samma blommor, samma avstånd,

samma fåglar, samma utspridda hjärtan.

Här fanns samma enda pelare.

Allt var försvunnet i en dröm.

Det som runnit fram och skrattat ljus bland träden,

det som var förvirrat hopp och löften

om gröna sjöar och resan in i ett öga.

Alla leenden dog med blodiga läppar.

Föreningen knöt upp sin hårdknut

och blev förlösning.

Sommaren kom. Det blev juni.

*****

Styrkan hos Leonard Fondiller  (1900-1926) är hans öppenhet och närhet. Hans lyrik är kraftfull och levande. Han finner de nödvändiga orden och kvar står ett språk som är slipat och renskrapat intill det hårda benet. Renheten, förklarad men aldrig förenklad.

(utan titel)

I tron att det finns ett någonstans

för vår skull

kommer jag till dig så

naken

att du inte känner igen mig

ens när jag bosätter mig i ditt hjärta

(ett rop

plötsligt uppslukat av tystnaden)

och börjar leva mitt liv i ditt hjärta

först sedan det stannat

för vår skull

*****

Det finns en frostig längtan i John Edgar Johnsons (1903-1930) poesi. Han flyr ofta till sömn och dröm och urtid eller till en självvald isolering från den nutidsverklighet han upplever som ett kaos eller en öken. Motiven rör sig kring känslor i det stora formatet, ensamheten, natten och en osäkert vikande verklighet. Kanske finner man ändå det bästa av hans poesi där den bländas ner och får ett skimmer av undran inför det onåbara.

Langdon

På denna ö

når rösterna aldrig sin fulla styrka

och floderna hejdas av kölden

Därför har de som inte drunknat i snön

redan somnar

och ropar nu i sina drömmar

utan att ett ljud

kommer över deras läppar

På denna ö 

bär alla sina namn löst i handen

och smular sönder dem

som fjärilar eller viskningar

Därför behöver de mötande

aldrig bära några masker

eftersom de redan förlorat sina ansikten

På denna ö

når rösterna aldrig ut över vattnet

och kyrkogårdarna har för länge sedan

flyttat in i husen

Om jag dör

Om jag nu går in i grottan.

Man har släppt loss alla stämningar där.

Om jag reser mig upp ur min kropp.

Det finns ett huvud som rullar bort ifrån mig.

När jag rör vid dig med ord.

Om jag faller och faller till år.

Det rinner människor förbi mina ögon.

Om jag sätter mig att blunda i mitt hjärta.

Det ropar ett finger formar ett landskap.

När jag håller dig som ett lösryckt ord i handen.

Om jag dör.

Det är det där att jag ska dö.

Morgonen och natten

  Jag stiger upp utan att finna någon närvarande, rosorna i vasen har förminskats under natten och jag förstår inte vad hjärtat eller blodet säger.

  Men jag hör en röst.

  Det är inte den nattliga febern som har korsat mina ögon medan jag trängde mig genom molnens skuggor för att släcka min törst.

  Det är inte sömnens korta minuter av tidlöshet eller frågorna om blommans död som brännrer i handen.

  Det är inte heller de ofta förekommande konungarnas ansikten av sorg som flyter förbi i mina drömmar som bilder på vattnet. Inte heller är det hunden som väckte mig med en kniv i gapet.

Tonen i Christina Taums (1904-1929) lyrik har en anmäkningsvärd musikalitet och mjukhet och dikterna avspeglar ett sensibelt lyriskt temperament med en underton av svärmiskt diffus melankoli.

Nocturne

Nu då kvällen sjunker

med ett sakta skratt

väntar svarta vindar

ännu drömlöst drivande

gåtorna förbi.

Stora skuggor

kommer klivande.

Under aspar och lindar

drar denna natt

med sluten mun förbi.

***

Nina Wilchewskas (1903-1931) dikter prägas av en strävan efter enkelhet, nakenhet, livets och verklighetens vardagssubstans. Den kärlek hon diktar om är ingen mild och blodlös idyll utan något svårt och ofta plågsamt.

I himlen bor inga änglar

I himlen bor inga änglar

men i hjärtat sover en gud.

Den sista dagen

ska alla gudar vakna

och skåla med tomma glas.

Och högt över dem

svävar mänskorna mot himlen.

*

Guds frånvaro kände vi

här i sjukhusparken.

Ingen av oss visste

vem den andre led av.

Likafullt sökte vi

i varandras ansikten se

oss själva

eller om inte:

en annan verkligare vår.

***

Petar Harrysons (1908-1932), född i Bulgarien, diktning genomgick många förvandlingar; dess konsekvens ligger just i denna föränderlighet som i sin tur är resultatet av en fortlöpande och enveten diskussion om relationerna mellan språket och verkligheten. Det är fråga om enkla osentimentala ord om ett kort och osäkert liv vars enda men stora mening är kärleken.

Ur ”Kanske en Hög Visa”

HAN

Inte utan ömhet

och inte utan tillgivenhet

och inte utan löften om att så strax ska ske

med ömhet

och med tillgivenhet

med små kyssar på händerna och på fingertoppana

och på läpparna

och mina händer värker av ömhet

och ögonen och blickarna

inte utan tillgivenhet

dina läppar dina händer

och dina ögon och blickarna

och allt allt

allt detta inte utan tillgivenhet och ömhet

för varandra och för oss själva i vår ensamhet

och det rör sig mest vid huden

men det är alltid ett svagt rop mellan huden och handen

ett svagt ohörbart rop

som bara känns lätt som en liten fluga

som en främmande rymd i handflatan

och mot huden

men med ömhet och tillgivenhet

inte utan en sorts långt driven artighet

vid beröringen av varandras kroppar

inte utan ömhet och tillgivenhet

inte heller utan lust och våldsamhet

tyglad lust och teyglad våldsamhet

blodets stympade springbrunn

och sedan färden tillbaka

tillbaka till tystnaden

hemligheten

och ensamheten

tillbaka till tårarna som inte får synas

allt detta inte utan ömhet

och inte utan tillgivenhet

den ena i färd med att besegra den andra

och den som faller tillräckligt djupt

i den andras ögon

möter bara förtvivlan

men nu går vi dagarna igenom

och kvällarna

och vaktar på varandra

men inte utan ömhet

och inte utan tillgivenhet

tills någon av oss faller

och jag står redan till midjan i vatten

men det ser du inte

för all ömhet och all tillgivenhet

*

HON

Jag är så här som du ser mig

men med en liten hemlighet

under varje nagel

tånaglarna medräknade

jag är så här som du ser mig

ibland är pupillerna små ibland stora

ibland sover jag

men då är du aldrig här

och jag dricker ensamhet

och vet inte om du är den enda för mig

och jag vet inte om jag är den enda för dig

jag är precis så här som du ser mig

åtminstone just nu

men ibland är jag kanske en annan

man kan inte alltid vara sig själv

jag är så här som du ser mig

mina händer är fulla av ömhet

och ibland är jag så lycklig som du gör mig

när jag ser på dig står jag på ett berg

och kastar änglar omkring mig

och ögonen har sluppit loss ur sina hålor

och så är jag tillbaka igen

men min röst är också full av ömhet

inte alltid men inte sällan

och ofta när du ser på mig förstår jag

att du håller mycket av mig

inte passionerat kanske

jag vet inte alltid vad du tänker

men du är så full av hemlighetrer

att jag ibland tror på kärleken

fast jag inte vet hur eller vad

men jag är så här som du ser mig

så här som du hör mig och känner mig

med samma hud och samma ögon

från dag till natt och till dag igen

men med en liten hemlighet

under varje nagel

Francois Gueradelle (1901-1936) är en av de besatta, drabbad av sin visionära övertygelse och av sanningen i den poetiska lidelsen. Han upplever tillvarons absurditet och uttrycker den i en poesi som kanske alltför ensidigt påvisar livets blanka sidor och ständigt upprepar dess meningslöshet. Han är en plågad siare som helt behärskas av sin vision.

Det finns en nära förtrolighet

Det finns en nära förtrolighet

som är oss fjärran

som stjärnan i vattnet

Det finns en förtrolighet

i skuggan av ett hjärtas tystnad

Och när också skogarna står mörka

fångar vi ibland detta ljus i vårt öga

för att stjärnan skall kunna leva

Vi tror oss alltid om denna styrka

därför att nattens timmar utan ansträngning

glider förbi i en namnlös likgiltighet

Men denna öppna dörr mot vattnet

räcker inte alltid

vindar kan blåsa förbi

röster och fåglar kan drunkna

och även ögon kan falla i vattnet

Det finns en nära förtrolighet

också mellan liv och död

Det finns vår förtrolighet

mellan öga och öga

mellan öga och stjärna

en nära förtrolighet som är oss fjärran

Jean M. Barras (1894-1931 är mest bekant för sin omfattande diktbok med vänporträtt, ”Galleri”, där han med ord målar bilder av Apollinaire, Max Jacob, Erik Satie och många andra storheter inom musik, konst och litteratur som stod honom nära. Det är träffande karakteristiker, ibland pastischartade men både inkännande och ömsint humoristiska.

TVÅ PORTRÄTT

Pierre Reverdy

Natten tycks död och full av liv

Du ligger länge vaken med öppna ögon

Pendeln ser du svänga fram och tillbaka

Du sjunker in i kudden av svårmod

och gråter ögonen fulla av ensamhet

Du följer pendelns gång från kväll till morgon

När du hör klockan stanna vet du inte säkert

om du sover eller är vaken

Natten är fruktansvärt stilla

men seismografen på ditt nattduksbord

ger våldsamma utslag

Paul Klee

Halsens blå åder

påfågelsdrömmar

barnet och

nätfiskarna

handens hoppahagelek

beige

och rysande rymdblått

Ditt ansiktes fönster

är utanför

Så enkelt målar

med bladhjärtan

och sotarstegar

Karl Siegler-Richnan (1902-1928) utgav diktsamlingarna ”Experiment med röster (1920), ”I stället för ord” (1921) samt ”Iakttagelser” (1928). Den senare samlingen är den som har givit honom hans välförtjänta rykte som en poesins gränsöverskridare. I dessa dikter med deras snabba puls och uppbåd av ackord finns en intim röst som vädjar eller varnar. Ur det rika bildspråket stiger en röst, varm och klar.

Moln

Molnen

är hästar som frågar efter vägen

bland stjärnorna vid den blindes fot

Molnen är duvor och änglar

Molnen är sjunkna skepp och trasiga sjöar

stulna ur dina ögon

*

Molnen faller på knä

i skuggan av ett stort vatten

Planeterna beskriver parallella resor

och utplånar alla jägare ur rymden

och ger dem slutligen som byte

åt sig själva

Molnen är vindar som tätnat:

knivar blommor ägg och fåglar faller

rakt igenom dem

och jorden står ännu kvar

med all lycka och all sorg

all saknad och all förtvivlan

Ögonen väljer på måfå bland drunknade stjärnor

buketten av ljus och längtan

Summary (in englisch)

ALBIN LIND´s background is in dispute. He was regarded early on as being a universal genius and attributed certain near-supernatural qualities. His inventions range from the seemingly simple to the most complex peat harvesting machine brushes. He said the breakthrough linguistic efforts, he discovered previously unknown species, even in the flora, and as a writer, he was next to the diverse linguistic breaking point. Same vastly ådagalade Albin Lind also in music, especially the tonbundna, such as opera and symphony, but could also shake loose in a rumba or imitate Michael Jackson. As a musician, he was undisputed and handled most of the instruments, including their own human Meeting and as a visual artist, sculptor and architect, he made persistent efforts also in medicine as well as medicine and profound observations of all human aspects. However, he learned not the art of cycling.

Malmö, Sveg, Cómpeta 2010-2011

HINSIDAN

ALBIN Lind ägde en genom hela livet utomordentligt god hälsa och drabbades aldrig av några allvarliga sjukdomar, bortsett från en kraftig lungblödning i 14-årsåldern men den återhämtade han sig raskt från genom en huskur som han själv hade rekommenderat sig och som byggde på en föga uppmärksammad passage hos Hippokrates (den 72:a och sista boken). Men Albin Lind gjorde vid ett tillfälle ett kort hinsides besök som kunde ha kostat honom livet. Han återvände emellertid efter bara en knapp minut men hade då en hel del att berätta. 

FÖRSTASIDAN (1)

När Liza vaknade ur sin oroliga sömn kände hon det som om hon förvandlats till en lärka. Hon hoppade ur sängen, målade naglarna blå och började sjunga. Vid närmare eftertanke tystnade hon och började skriva på en roman och allteftersom hon arbetade sig in i texten och närmade sig intrigens kärna blev sidorna allt fler och det dröjde inte länge innan hon blev klar över vad romanen handlade om.

FÖRSTASIDAN (2)

Någon måste ha pratat strunt om Camilla för utan att ha gjort något illa blev hon en dag hemsökt av en polis som visserligen såg bra ut och hade vackra vita manliga tänder, en bländande blank polisbricka men också en bister attityd. Men Camilla blev strax misstänksam, varför visade han inte sitt leg utan en gammal antik grej som säkert inte var typ giltig. Här var det något mysko. Camilla såg ner på sina flashiga innebrallor - satt dom inte lite snett? Och såg hon inte när allt kom omkring lite skämmig ut? Och varför började snuten klä av sig? Vilket jävla pretto!

När hon vaknade två timmar senare var hon som förvandlad. Nu förstod hon med ens allting. Det var bara att skriva ner hela händelseförloppet.